Solen steker från den blå himlen och en svettdroppe pärlas i pannan. Jag tar ur hörlurarna med Gyllene Tider som sjunger om sommaren i Halmstad, sommaren som jag redan har upplevt många gånger om och minns med ett leende. Mina brunbrända ben tar mig ner mot havet. Jag tittar bakom mig och ser en lång rad av fotsteg följa efter i den vita sanden. Det är lite skillnad från Tylösand ändå. Det är knappt så att vattnet svalkar när jag dyker ner i det, men ändå njuter jag. Stora turkosa vågor möter mig och på ett vitt skumbad flyter jag lite närmre land igen. Jag är ensam i vattnet och på stranden syns bara några få människor gömda under ett parasoll. Typiskt oss svenskar att ligga och pressa i solen, mitt på dagen när det är som allra varmast och givetvis ska solstolen vridas i samma takt som solen flyttar sig. Men det hör till, vanligtvis är vi faktiskt inte bortskämda med sol.

 

En juicedrink levereras till mig i solstolen och jag surplar snabbt i mig den innan isbitarna smälter. Det är det här som kallas semester. Genom mina solglasögon betraktar jag omgivningen. Det är gemytligt, vackert och jag är brun - jag är nöjd.

En stund senare tittar jag med ett öga ut mot havet. Jag måste ha somnat till en stund. En vältränad kille, förmodligen från Sydamerika någonstans, surfar lekande lätt på vågorna. Det är något speciellt med killar som kan och är så självsäkra att de inte behöver bevisa det, utan gör det för sin egen skull. Killar som har den perfekta tajmingen vad det än gäller, oavsett om det handlar om att tackla en våg, ge en kommentar eller det där speciella leendet. Jag drömmer mig bort för en stund.

När skymningen har lagt sig sitter jag återigen på restaurangen med ett glas rosévin i handen. Det smakar lika gott som tidigare kvällar. En vända till buffébordet, två vändor, tre, fyra, fem – oj vad jag är mätt, igen. Den söta servitrisen som varit så mån om oss hela veckan ler lika stort idag, ger oss presenter och tar kort med oss. När vi säger hej då tåras hennes ögon och det skär lite i hjärtat. Borde vi inte stanna åtminstone en dag till, bara för hennes skull?  Jag vet att det inte kommer hända. Vi passerar husbandet som sjunger och spelar för hotellets gäster varje kväll. Den pågående låten tonas ner. Vi klappar vänligt och får ett tacksamt leende tillbaka. Vad enkelt och obekymrat livet känns ibland. I mörkret nere på stranden jobbar de lite större krabborna för fullt i sina hålor. De kastar upp högar med sand, men stannar snabbt upp i sitt arbete när jag nyfiket kommer lite för nära. Jag ska inte störa. Med en sista blick mot havet vandrar jag hemåt tillsammans med mamma och pappa för att packa våra väskor.

 

Det var den sista dagen på: